1960–64: Äntligen en dator till Uppsala

År 1960 fanns ingen för forskare och lärare allmän tillgänglig matematikmaskin. Endast kvantkemiska gruppen ägde en mindre sådan för eget bruk. Den enda tillgängliga resursen för vetenskapliga beräkningar var BESK och FACIT vid Matematikmaskinnämnden i Stockholm.

Bland andra var det vissa forskare vid Kemikum som sedan slutet av 1950-talet nyttjade dessa maskiner. Se även “Tillgången till elektroniska beräkningsmaskiner för forskning och utveckling i slutet av 50-talet”

Vid Fysikum uppkom behovet av beräkningskapacitet mot slutet av år 1959, särskilt hos forskargruppen inom området högenergi. Fysikums chef, professor Kai Siegbahn, uppmärksammade detta, men han visste också, att institutionen saknade all kompetens att använda en matematikmaskin. Han fick då höra, att det sedan höstterminen 1959 fanns en forskare inom högenergifysikgruppen med för den tiden hög kompetens och erfarenhet på detta område. Han beslöt att kalla personen ifråga, Werner Schneider till ett möte den 15 mars 1960. Vid mötet undrade han om Schneider kunde tänka sig att ändra på forskningsinriktning från högenergifysik till ett helt nytt område, nämligen forskning och utveckling av beräkningsmetodik som stöd till de forskningsområden som fanns inom hans institution. Nu var det så att Werner under höstterminen 1959 och början av vårterminen hade fått allt svårare huvudvärk på grund av den intensiva mikroskoperingen inom högenergifysiken. Svaret blev därför svaret direkt ett “Ja, mycket gärna!”.

Den nya verksamheten började omgående. Fast, som ovan beskrivits, utan ITC-infrastruktur inom institutionen inom Uppsala universitet.

En studentbal med strategisk betydelse

På dåvarande kronprinsens studentbal 1960 träffade Siegbahn greve Gösta Lewenhaupt, chef för IBM i Sverige. Lewenhaupt undrade då varför man i Sverige knappt använde matematiskmaskiner inom universiteten och högskolorna, t.ex. inom Siegbahns institution. I andra europeiska länder förekom det ju. Siegbahn svarade att hans institution ju inte hade tillgång till sådana resurser. Lewenhaupt replikerade att IBMs offert till svenska universitet och högskolor att få disponera en av världens mest kraftfulla maskiner för några maskintimmar helt gratis inte hade utnyttjats. Åtminstone borde man vara intresserad av detta på en institution för fysik som den i Uppsala. Därutöver vore det ju rimligt att en av världens ledande forskningsinstitutioner skulle skaffa sig en egen elektronisk räknemaskin. Siegbahn svarade lakoniskt: Det har vi inte råd med! Då replikerade Lewenhaupt: Ni får ju 60 % rabatt om ni köper en sådan av IBM. Siegbahns svar har blivit bevingat: “Det är de resterande 40 procenten vi inte har”.

Men Lewenhaupt var inte för inte chef för IBM med det yttersta ansvaret för att få fotfäste för IBMs datorer i Sverige. Så han sa: “Men professorn har kanske något annat att erbjuda som IBM kan anse vara värt 40 %”?

Siegbahn kunde då berätta att Uppsala universitet från och med läsåret 1960–61 varje år skulle anordna internationella helårsseminarier i fysik och kemi för lovande forskare från u-länder. I seminarierna skulle det finnas en programpunkt som handlade om användning av en ”local IBM electronic computer”.

Efter någon tid hörde Lewenhaupt av sig. Han tyckte att det lät intressant att på det här viset få internationell uppmärksamhet och bad att få tänka på saken. Han återkom och hade tre krav för att IBM skulle ställa upp med en IBM-dator helt gratis under två år:

  1. Det måste finnas en kvalificerad driftingenjör.
  2. Man måste ge kurser i användning av matematikmaskiner för alla intresserade vid UU och SLU samt för deltagare i Internationella seminariet för kemi och fysik.
  3. Alla vid UU och SLU måste kunna få tillgång till datorn.

Det första kravet uppfylldes av Werner Schneider, det andra uppfylldes av honom och Ingvar Lindgren, just hemkommen från en forskningssejour på Berkeley-universitetet. Dessa båda såg också till att det tredje kravet uppfylldes.

I och med att kraven uppfylldes gällde det nu att under sommarmånaderna 1960 välja lämplig IBM-produkt. Den fick inte vara dyrare än att IBM kunde försvara en sponsring av de återstående 40 procenten. Valet blev en anläggning av typ IBM 1620.

©Werner Schneider 2010