1965–70

UDAC föds

Riksdagen fastställde 1965 att det skulle inrättas datacentraler vid lärosätena och att dessa skulle vara underställda Statskontoret. Och den 4 oktober samma år invigdes Uppsala datacentral, UDAC. Då arbetade redan 20 personer vid UDAC, med Werner Schneider som föreståndare och driftchef. Närmaste medarbetare var Klaus Appel och Göran Pettersson och som chefsoperatör fungerade Jack Honold.

I begreppet universitetsdatacentral ingick i Uppsala installation och drift av en kraftfull elektronisk datamaskinanläggning. Men dessutom tillkom en så kallad stödprogrammerargrupp, med uppgiften att initiera användningen av en sådan facilitet inom andra vetenskapliga områden än – som traditionellt – naturvetenskapen.

Universitetsdatacentralerna fick dessutom uppgiften att med hjälp av denna stödprogrammerargrupp sprida kunskap om den nya tekniken till det regionala näringslivet och den offentliga sektorn samt – på kommersiella villkor – hjälpa till med användningen av tekniken.

Det var den delen av infrastrukturen som lade grunden till de flesta väsentliga och uthålliga innovationerna som har sina rötter i Uppsala.

I början av UDACs verksamhet kretsade allt kring CD 3600, som visade sig vara en fantastisk tillgång. Här fick man en möjlighet att göra snabba beräkningar av stora datamängder och kunde också ta sig an projekt som tidigare varit helt otänkbara. Efter cirka fyra år var maskinens kapacitet dock utnyttjad till 100 %; anläggningen drevs alltså dygnet runt. Detta särskilt pga. externa kunder i allt större utsträckning.

Lösningen var förstås en ny och mer kraftfull maskin. I ovan nämnda riksdagsbeslut förutsågs en brukstid på högst 5–6 år för en universitetsmaskin. Den ekonomiska modellen innebar även att kundernas avgifter för att använda maskinerna möjliggjorde en återinvestering inom den tidsramen.

Medel för detta fanns därför. Under ledning av Statskontoret upphandlades alltså en ny datamaskin till Uppsala. Valet föll – efter en mycket noggrann prövning – på IBM370/155.