En svensk schweizare

Under höstterminen 1959 började en schweizisk student, Werner Schneider, bedriva forskning i högenergifysik på Fysikum vid Uppsala universitet. Han hade fått sin diplomexamen i fysik under våren samma år vid ETH, Schweiziska tekniska högskolan i Zürich.

Som område för en doktorsavhandling valde han högenergifysik av två anledningar. För det första var detta område väldigt spännande och under en dynamisk utveckling. CERN hade t.ex. just skapats. För det andra var det klart att forskning inom detta område skulle kräva en ökad användning av elektroniska beräkningsmaskiner, som Schneider – parallellt med sitt fysikstuderande – hade sysslat med allt sedan den första elektroniska beräkningsmaskinen hade tagits i bruk vid ETH under sommaren 1955.

En för den tiden mycket avancerad beräkningsmaskin fanns alltså vid ETH, dock ingen forskningsverksamhet inom området högenergifysik. För att efter diplomet disputera för en schweizisk doktorsgrad (vilket då motsvarade ungefär en svensk licentiatexamen) inom detta område valde han att göra de tentamina som ingick i Schweiz. Själva doktorsarbetet ville han däremot göra vid något annat universitet. Valet av det andra universitetet föll på Uppsala. Varför?

Kai Siegbahn, sedermera Nobelpristagare, hade byggt upp Fysikum i Uppsala till en av de ledande europeiska forskningsinstitutionerna inom kärnfysikområdet, bl.a. även högenergifysik. Schneider tyckte att verksamheten vid denna institution var mera spännande än vid andra högt ansedda inrättningar. Fast det fanns ett stort “Men”: Språket.

Problemet löste sig dock otroligt smidigt, då han träffade en svensk legitimerad sjukgymnast, Karin Eriksson från Ramsele, som arbetade på Universitetskliniken i Zürich. Man kan notera att inhemsk arbetskraft med denna kvalificerade utbildning ännu inte fanns i Schweiz. Kärleken tog över, och språket blev inte längre ett problem.

Nu återstod bara finansieringen, men den gick också att lösa. Svenska Institutet delade varje år ut ett stipendium till en schweizisk medborgare för studier i Sverige. Schneider sökte och fick stipendiet för läsåret 1959–60. Så det var bara att ge sig av till Uppsala, och efter bröllopet på sommaren i Ramsele börja han på Fysikum i Uppsala.

I början av vårterminen 1960 skulle tre av Werners forskarkolleger inom högenergigruppen lära sig att använda en elektronisk beräkningsmaskin, dvs. BESK/FACIT på Matematikmaskinnämnden i Stockholm; någon annan resurs var ju inte tillgänglig.

LÄNK: Matematikmaskinläget i slutet av 1950-talet (text kommer senare)

Bakgrunden var den snabbt ökade komplexiteten när det gällde utvärderingen av mätresultat. De tre forskarna bad Werner att hålla en seminarieserie om matematikmaskiners konstruktion och programmering, samt exempel på tillämpningar inom fysikens område.

Seminarieserien väckte stort intresse även bland forskare inom andra forskningsgrupper vid Fysikum. Bland andra följdes den av docent Åke Nilsson (sedermera Åke Vinterbäck), som skötte en del av forskningsadministrationen åt professor Kai Siegbahn. Han informerade Siegbahn om det för Fysikum unika arrangemanget. Siegbahn blev väldigt intresserad av att det fanns en forskare vid hans institution som var “haj” på beräkningsmaskiner och som redan hade använt en sådan för beräkningen vid en av världens dittills snabbaste elektrostatiska accelerator i Lyon, för övrigt invigd av Frankrikes dåvarande president de Gaulle.

Siegbahn kallade 15 mars 1960 på Werner och undrade om han kunde tänka sig att ändra forskningsinriktning från högenergifysik till ett helt nytt område, nämligen forskning och utveckling av beräkningsmetodik som stöd till de olika forskningsområden som fanns inom hans institution. Nu var det på det viset att Werner under höstterminen 1959 och början av vårterminen 1960 hade fått en alltmer besvärlig huvudvärk på grund av den på den tiden nödvändiga, intensiva mikroskoperingen inom högenergifysiken. Svaret blev omedelbart: “Ja, mycket gärna!”.

Det var början till uppbyggnaden av ett forskningsområde, som sedermera kallades för Computational Physics (i Sverige Datafysik). På samma gång skapades en infrastruktur för användning av matematikmaskiner vid Uppsala universitet.

Läs mer om Siegbahns möte med Lewenhaupt.