Nationella Läkemedelsinformationssystem

I mitten av 60-talet startade Biomedicinskt Centrum (BMC) i Uppsala på förslag av Bror Rexed, då professor vid Anatomiska institutionen på Uppsala Universitet, sedermera generaldirektör för socialstyrelsen. Till BMC-komplexet flyttades successivt en mängd institutioner, bl.a. Läkemedelsavdelningen på Socialstyrelsen.

BMCs förste föreståndare Karl-Johan Öbrink beslöt 1971 att utreda behovet av en för hela BMC gemensam dataavdelning. Man kan tycka att det vore naturligt att vända sig till UDAC, den etablerade datacentralen vid Uppsala universitet, med sin dynamiske chef, men så enkelt var det inte.

Socialstyrelsens läkemedelsavdelning hade sina datamaskinkontakter vid Stockholms Datacentral liksom flera av de till Uppsala flyttade institutionerna. Och på Teknicum i Uppsala hade man planer på att utveckla ett datasystem utan inblandning av UDAC. Där fanns det somliga som ansåg att de kunde klara av detta själva. Men Schneider hörde sig försiktigt för hur man hade tänkt sig lösa frågan och fann snart att det hade man nog inte riktigt klart för sig. Bland annat var man inte alls insatt i program som var intressanta i detta sammanhang, t.ex. SIMULA, ett objektrelaterat simuleringsprogram, och LISP = LISt Processor.

Per Manell, från och med 1975 ansvarig för it-verksamheten vid Socialstyrelsens läkemedelsavdelning, berättar att hans chef Håkan Mandahl kom på den ljusa idén att ringa Schneider och be om råd när det gällde fortsatt datorisering av uppgifter om läkemedel. Mandahl hade tidigare, som administrativ chef vid Linköpings universitet, varit inblandad i det datasystem för utbetalning av löner till anställda vid universitet och högskolor som man utarbetat på UDAC. Så Mandahl och Manell travade upp till Schneider och fick goda råd. Man kan i efterhand konstatera att det var en ren tillfällighet att uppbyggnaden av dataavdelningen på BMC administrerades från Uppsala och inte från Stockholm.

Nåväl, tanken var från början att man skulle bygga upp en stordator, som alla berörda hade tillgång till. Men Schneider ansåg att det hela skulle kunna lösas mycket smidigare om man i stället hade flera terminaler, utplacerade på de olika institutionerna. Terminalerna skulle sedan via en sorts växel kopplas till en stordator.

Inte nog med detta. Via växeln skulle man kunna koppla sig till andra terminaler, och flera terminaler kunde dela skrivare, vilket gav stora ekonomiska fördelar.Det här låter kanske inte så märkvärdigt i dagens situation, när vi via internet lätt kan komma åt datorer från hela världen, men vid den här tidpunkten var det en revolutionerande idé.

Det hela utmynnade i att UDAC utvecklade ett terminalväxelnät för asynkrona terminaler. Nätverket fick namnet Upnet, terminalerna kallades upnoder och växlarna tillverkades och såldes av ett nybildat bolag, UPNOD Technology.

På Socialstyrelsens läkemedelsavdelning hade man redan ett embryo till ett register över läkemedel, och nu fick man datamaskinhjälp med att systematisera uppgifterna. Och i samband med Uppsala universitets högtidliga 500-årsjubileum 1977 fanns i en garderob på UDAC en terminal dit man kunde vända sig med frågor om läkemedel. Det blev en formidabel succé och folk strömmade till i horder för att få upplysningar om de läkemedel de använde.

Per Manell berättar att det kom damer med väskor fullproppade med mediciner och ville få reda på uppgifter om tester av medicinerna, eventuella biverkningar osv. Och det här var faktiskt första gången som man lämnade ut sådana uppgifter till allmänheten.

Eftersom det tydligen fanns ett stort uppdämt behov av information om läkemedel kan det tyckas naturligt att man snabbt byggde ut terminalsystemet så att alla berörda lätt kunde komma åt uppgifterna. Men det stötte på patrull, eftersom anslagen för detta ändamål var ytterst små, bl.a. beroende på att detta var en helt ny typ av verksamhet. Dessutom var det praktiskt taget omöjligt att omdirigera anslag från andra, mindre angelägna verksamheter.

På Stockholms Datacentral (QZ) hade man lagt in data om läkemedel på magnetband, och dessa uppgifter överfördes nu till UDAC. Det var en stor fördel att materialet redan var digitaliserat, vilket gjorde att arbete gick snabbt och utan större kostnader.

Man kan säga att Läkemedelsavdelningen spelade en viktig roll som pionjär. Många andra institutioner var visserligen intresserade, men ingen annan ville vara försökskanin på detta jungfruliga område. Ett problem var också att det ansågs att myndigheter inte skulle hålla på och skapa nya system av den typ som man nu höll på med på läkemedelssidan. Därför startade UDAC och läkemedelsverket ett virtuellt bolag, SWEDIS (Swedish Drug Information System), med Per Manell som ledare.

För att kunna upptäcka sällsynta biverkningar av läkemedel måste man samla in och sortera stora mängder data från flera länder. Redan 1968 hade flera länder beslutat att samverka i det arbetet och i Genéve skapades ett centralt biverkningsregister, lagrat på magnetband. År 1976 satte WHO upp ett mål under rubriken ”Hälsa för alla mot år 2000”. Mottot ansågs allmänt vara – om än slagkraftigt – alltför orealistiskt. En sarkastisk svensk översättning blev: ”Hälsa på alla år 2000”. En elakare version var ”Better weather for all in 2000”.

I den här vevan kom det fram förslag att WHO skulle avveckla verksamheter som man ansåg vara inriktade på i-länder, däribland det internationella systemet för biverkningsrapportering. Eftersom det redan fanns ett datoriserat läkemedelsregister i Uppsala så erbjöd sig Sverige att ta hand om det hela. Men det gick flera länder för när, och bl.a. Nederländerna och England ville helt plötsligt ta över registret.

Vid den här tiden var Schneider på en statistikkonferens i Göttingen (länk kommer) och bodde på samma hotell som ett antal representanter för tyska läkemedelsproducenter. De kallade på Schneider och uttryckte sina farhågor över att Sverige skulle kunna tänkas få ta över biverkningsregistret. De kände till att man riskerade att ett sådant register – liksom mycket annat – skulle vara offentligt. Men man hade diskuterat saken och kommit fram till att om professor Schneider fick ansvaret så skulle han ”som ju var schweizare” kunna hålla registret hemligt! Man kan väl utgå från att det inte var en prioriterad uppgift för Schneider…

WHO valde så småningom Sverige år 1978, och man motiverade detta bl.a. med att man kunde visa att Socialstyrelsen läkemedelsavdelning och UDAC redan hade den kompetens som behövdes och hade konkretiserat det genom en modern databas för läkemedelsbiverkningar, som rapporterats i Sverige.

I och med att Sverige fick huvudansvaret för registreringen kunde Manell år 1978 hämta banden i Schweiz och ta flyget hem. Han fick utan problem ta lådan med banden som handbagage. Men på Arlanda blev det stopp. Han försökte gå igenom tullen på grönt, men en nitisk tulltjänsteman undrade vad det var i lådan. Manell förklarade sanningsenligt vad den innehöll, vilket gjorde tullaren än mer misstänksam. Man kan ana att han inte var så hemma på området. Högre tulltjänstemän inkallades, men ingen vågade släppa igenom Manell. Problemet löstes till sist genom att tullen kontaktade Manells chef, Åke Liljestrand.

I Uppsala förde Läkemedelsavdelningen och UDAC över informationen från magnetbanden till en modern databas av samma modell som redan fanns för svenska biverkningar,

I avtalet mellan svenska regeringen och WHO fanns en märklig klausul som stadgade att utskriften av tabellen med samtliga biverkningsrapporter, det som kallades ”Dokument A” skulle göras vid WHO:s datacentral i Genève. Detta skulle ske inför det årliga mötet för länderna som deltog i samarbetet. Året efter flytten till Uppsala hölls mötet i Genève. Dokument A var på denna tid ett nyckeldokument. När Manell skulle till Genève för att delta i årsmötet visste han att Dokument A inte fanns utskrivet på papper. Han visste också att man inte alls ville skriva ut det, eftersom det skulle bli administrativt besvärligt om man skulle skriva ut och skicka hela registret till alla berörda länder. Han kopierade därför över Dokument A i Uppsala till mikrofiche och stoppade filmerna i olika kuvert, ett för varje land.

När Manell kom till Genève visade det sig att man mycket riktigt inte hade några pappersutskrifter och dessutom var obenägen att skaffa fram några. Han kunde då dela ut kuverten med mickroficherna och skaffade också fram en mikrofiche från Xerox. På så vis kunde länderna se vilken utrustning som behövdes för att läsa ”Dokument A”. I vissa kretsar på WHO blev då Per Manell mindre populär.

Att sköta registret kostade förstås en hel del och för att stärka finansieringen föreslog Manell att läkemedelsindustrin skulle betala betydligt högra avgifter för att få tillgång till registren med terminologi och läkemedel. Omslutningen blev snabbt ganska stor och man beslöt att bilda en särskild stiftelse för att ta hand om verksamheten. Den fick namnet Uppsala Monitoring Centre (UMC) och i detta ingick även WHO collaborating center for international drug monitoring. Båda existerar än i dag och har för närvarande cirka 50 anställda.

År 2011 tog UMC emot över 1 miljon biverkningsrapporter från över 130 länder.

Genom förfinad dataanalys kan UMC medverka till att tidigt upptäcka allvarliga biverkningar av läkemedel och därmed hjälpa världens läkemedelsmyndigheter och läkemedelsföretag att vidta åtgärder.

I Sverige utkom 1966 för första gången FASS, förkortning för Farmaceutiska Specialiteter i Sverige. Det är en sammanställning av läkemedelsfakta från läkemedelsindustrin till olika förskrivare av läkemedel, främst läkare, och apotekspersonal.

För allmänheten finns Patient-Fass, som kom 1983. Att alla på detta sätt kan få information om läkemedel har länge varit förbjudet i utomnordiska länder. Och man kan säga att Sverige varit ett föregångsland på detta område.

År 2000 Fick Per Manell en förfrågan från LIF – de forskande läkemedelsföretagens branschorganisation – om han skulle kunna leda ett arbete med att göra FASS (i olika varianter) tillgänglig på internet. Han åtog sig uppdraget och redan 2001 kom fanns fass.se på nätet. Den har uppenbarligen fyllt ett stort uppdämt behov, för när detta skrivs (2012) har sajten mellan 4 och 5 miljoner besökare per månad. Fass finns numera tillgänglig även i punktskrift och man kan också få texten uppläst. Fass.se ses inom EU som ”The Gold Standard for Information to Patients on Medicines”.

Man kan sammanfattningsvis säga att idéerna från SWEDIS har varit uthålliga, men att den centrala registreringen av läkemedel i dag övergått i andra former. En förutsättning har varit att det hela tiden funnits ett uthålligt behov av såväl registrering och uppgifter om biverkningar som information till sjukvårdspersonal och allmänheten. Entreprenörer vid Socialstyrelsens läkemedelsavdelning och UDAC utvecklade ett nytt sätt att hantera information om läkemedel som står sig än idag.