1960–64

(Om du vill läsa om utredningarna om datamaskinerna inom den statliga verksamheten 1954–63.)

IBM 1620 till Uppsala

Vid en större middag i Stockholm under våren 1960 träffade fysikprofessor Kai Siegbahn från Uppsala universitet greve Gösta Lewenhaupt, chef för IBM i Sverige. Lewenhaupt undrade då varför man inte skaffade datorer vid svenska universitet i samma utsträckning som i andra länder. Åtminstone borde man vara intresserad av sådana saker på en institution för fysik. Siegbahn svarade lakoniskt: ”Det har vi inte råd med”. Lewenhaupt påpekade då att Siegbahn inte heller utnyttjade den gratistid som stod till förfogande på en av IBMs stordatorer i Paris. Inte nog med det, han skulle kunna få 60 % rabatt om han köpte datorerna från IBM. Siegbahns svar har blivit bevingat: ”Det är de 40 procenten vi inte har.”

Men Lewenhaupt var inte för inte chef för IBM med det yttersta ansvaret för att få fotfäste för IBMs datorer i Sverige. Så ha sa: ”Men professorn har kanske något annat att erbjuda som vi anser vara värt 40 %?”.

Siegbahn kunde då berätta att Uppsala universitet från och med läsåret 1960–61 skulle anordna årliga internationella seminarier i fysik och kemi för lovande forskare från u-länder. I seminarierna skulle det finnas en programpunkt som handlade om användning av IBMs dator.

Lewenhaupt tyckte att det lät intressant att få internationell uppmärksamhet på det här viset och bad att få tänka på saken. Han återkom och hade tre krav för att IBM skulle ställa upp med en IBM-dator under två år:

  • Det måste finnas en kvalificerad driftingenjör.
  • Man måste ge kurser i datoranvändning för alla intresserade vid UU och SLU samt för deltagare i internationella seminarier.
  • Alla vid UU och SLU måste kunna få tillgång till datorn.

Det första kravet uppfylldes av Werner Schneider, det andra av samme man och Ingvar Lindgren, just hemkommen från en forskningssejour på Berkeley-universitetet. Dessa båda såg också till att det tredje kravet uppfylldes.

Man beräknade att maskinen skulle kunna installeras hösten 1961. För att få så bra driftsmiljö som möjligt ansökte Matematikmaskinkommittén vid UU hos Naturvetenskapliga forskningsrådet och Atomforskningsrådet om anslag för en s.k. matematikmaskingrupp. Under sommaren 1961 beviljades ansökan och datorn levererades och installerades i november 1961.

När den hypermoderna IBM 1620-datorn kom från USA visade den sig varav en rekorderlig pjäs, som dessutom skulle placeras på andra våningen på Fysikum. Enda lösningen var hissa upp den och ta in den via ett fönster. Men inget fönster var tillräckligt stort så det blev till att hugga upp ett hål i väggen.

Vid 10-tiden en vinterdag med ymnigt snöfall kom så en transportbil med underverket, inbakat i plast. Bilens besättning försvann raskt, och där stod datorn i snön.

Då, men först då, kom man på att datorn inte var försäkrad. Tänk om den blev förstörd när den stod ute i snön, eller man kanske skulle tappa den när den hissades upp?

Kai Siegbahn kontaktades, men han litade på att staten skulle stå för eventuella kostnader. Övriga inblandade var inte lika säkra på detta och det hela slutade med att Werner Schneider tecknade en privat försäkring.

Men någon lyft fanns förstås inte tillgänglig. Så småningom uppdagades det att en ingenjör Mogren hade en sådan, men denne var bortkallad till Rimbo med lyften för att ta hand om en rälsbuss och en landsvägsbuss som hade krockat.

Först vid fyratiden på eftermiddagen – datorn hade då stått ute i snön i sex timmar – kom Mogren med lyften. Upphissningen gick utan malörer, och sex personer lyckade baxa in apparaten på plats.

IBM 1620 visade sig vara en otrolig tillgång. Den gick dygnet runt och användes inte bara av fysiker utan också av sociologer, psykologer och alla andra som hade behov av att bearbeta stora datamängder med många variabler. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) var t.ex. en stor kund.

Ett problem var att så många människor använde datorn, och vid den här tiden var de allra flesta noviser på dataområdet. Det innebar att Werner Schneider ofta fick fungera som jour. Men det utvecklades dock undan för undan rutiner för att minska risken för fel. Enligt en regel måste den som arbetade vid maskinen ha ena handen i byxfickan så att vederbörande inte kunde orsaka en kortslutning.

Datorn matades med hålremsa och tågordningen var att man först stansade hålremsorna, sedan körde man datorn och fick till sist resultatet utskrivet på en separat skrivmaskin. Men nu bar det sig inte bättre än att servicen på själva datorn – som ju var placerad i Uppsala – sköttes av IBMs kontor i Stockholm. Skrivmaskinens service handhades däremot av IBMs Gävlekontor. Och att en ingenjör från ena kontoret skulle få starta ett arbete med datorn utan att det andra kontoret var representerat var inte att tänka på. Dessutom var det inte alltid uppenbart om felet låg på datorn eller skrivmaskinen, eller bådadera. Nåväl, så småningom lyckades man godkänna att en enda tekniker tog hand om alla problem och servicearbetet kunde förlöpa smidigare.

Ansvaret för driften av IBM 1620 i Uppsala låg på Matematikmaskinkommittén vid Uppsala universitet, vars ordförande var professor Carleson. Det dagliga arbetet sköttes av Matematikmaskingruppen vid fysiska institutionen under ledning av Werner Schneider och med tre anställda.

Självfallet räckte ju inte IBM1620 till för alla beräkningar som skulle göras vid Uppsala universitet, särskilt på Fysikum. Redan innan IBM 1620 installerades tillgodogjordes detta behov till maskiner av stor kapacitet genom utnyttjandet av greve Lewenhaupts gratistid vid IBMs stordator i Paris och därefter i New York. Werner lyckades själv via forskarkolleger få tillgång till gratistid på stordatorer i Madison, Wisconsin, och Cern, Genève. Tillgången till den lokala IBM 1620 var även inom detta sammanhang väsentlig, nämligen för att programmen skulle kunna testas och kontrolleras innan de skickades iväg.

Från och med 1962 (?) fick dessutom forskare vid svenska universitet och högskolor möjlighet att få använda FOAs stordator IBM 7090 gratis (efter att de först ansökt om tillstånd, där syftet noggrant skulle klargöras).

Under ett par år hade man på det här viset relativt god tillgång på maskintid. Redan under 1962 hade man dock förstått att Uppsala universitet behövde en egen stordator  senast under 1964. Efter ansökan hos Matematikmaskinnämnden om en sådan anläggning föreslog den till regeringen att Uppsala universitet och Lantbrukshögskolan skulle få 4 403 000 kronor för att anskaffa en gemensam datamaskinanläggning – en ansenlig summa vid den här tiden.

Det blev dock avslag. Finansminister Strängs motivering var:

”Jag har tidigare i samband med framläggandet av förslaget rörande ADB-organisationen föreslagit en särskild utredning rörande organisationen av den matematiska databehandlingen och därmed sammanhängande forskning. Med hänsyn till härtill är jag inte beredd att nu tillstyrka Matematikmaskinnämndens förslag om beställningsbemyndigande och medelsanvisning under nästa budgetår för en datamaskinanläggning i Uppsala, avsedd för Uppsala universitet och Lantbrukshögskolan.”

Det Sträng syftar på är att han just hade tillsatt det s.k. Expertrådet, som hade till uppgift att framlägga en plan för den framtida försörjningen av hela det statliga verksamhetsområdet förutom Försvaret. Det gällde alltså att avvakta resultatet av Expertrådets arbete.

Att anslaget inte beviljades var varken mer eller mindre än en katastrof för verksamheten i Uppsala. Men Werner Schneider hade hjälpt nämnden att ta fram underlag för Matematikmaskinnämndens framställan och gick sedan igenom motiveringen för det avslag som så småningom kom. Han fann då att ”huvudboven” var byråchef Åke Pernelid på Statistiska Centralbyrån i Stockholm. Schneider tog kontakt med Pernelid, f.d. Uppsalastudent, som tidigare varit ADB-chef på Sandviken (nuvarande Sandvik) och ansågs ha en mycket god kännedom om datamaskinsläget i Sverige. Men Pernelid hade inte alls insett vilken fullständigt dråpslag det var när man avslog Uppsalas ansökan om medel till en datamaskinsutrustning.

Schneiders tämligen upprörda framförande en lördagmorgon ledde till att Pernelid föreslog ett omgående möte tre dagar senare i Uppsala. Han skulle nämligen ha en kort semester i svågerns sommarstuga utanför Uppsala. Under detta möte fick Pernelid reda på det katastrofala läget angående Uppsala universitets tillgång till datorresurser:

  • Tillgången till Sveriges enda stordator, IBM 7090 på FOA, hade tagits bort.
  • Atomforskningsrådet och Naturvetenskapliga Forskningsrådet hade avslagit fortsatta anslag för personalen vid IBM 1620-anläggningen på Fysikum.
  • Från och med november 1963 upphörde tiden för gratisinnehav av IBM 1620-anläggningen, och inga medel hade anslagits för betalningen av 60 % av hyreskostnaden.

Dessa fakta tillsammans med avslaget av Uppsalas ansökan om en kraftfull datoranläggning innebar i praktiken att all dataverksamhet Uppsala helt enkelt skulle läggas ner.

Det visade sig att Pernelid inte alls var svår att övertyga om att Uppsala universitet behövde större datamaskinsresurser.

Han vidtog två åtgärder:

  1. UU fick medel som räckte både till komplettering av IBM 1620 anläggningen och till bibehållandet av personalstyrkan.
  2. UU skulle prioriteras vid Expertrådets arbete, som redan hade kommit så långt att försörjningen av landets universitet med datakraft skulle vara pilotprojektet för den framtida datakraftsförsörjningen av all övrig civil statlig verksamhet.

Under sommaren 1964 hade Expertrådets försörjningsplan tagit tillräcklig klar form för att Statskontoret kunde påbörja upphandlingen av en stor datoranläggning för UU på sensommaren.

Eftersom denna datoranläggning var den första stora datorresursen i den planerade, stegvisa försörjningen av alla svenska universitet med dylika, vann i slutet av 1964 US-datorleverantören CONTROL DATA (CD) upphandlingen tack vare sitt unika centraldator-satellit koncept. Detta koncept tillät att även Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, KTH i Stockholm och Stockholms Universitet i sambruk med Statskontoret fick tillgång till anläggningen vid UU. Detta realiserades genom att utöver installationen av en centraldator i en maskinhall i Uppsala, kunde satellitdatorer installeras vid dessa tre ställen.

Dessa satelliter möjliggjorde inmatning medelst hålkort av program och data, sändning av program och data via telefonnätet till centraldatorn, samt mottagning av resultat från centraldatorn för utskrivning på satellitdatorns radskrivare.

Satelliterna kunde parallellt med datatransmission användas för mindre uppgifter som enklare databearbetningar och testning av program, bl.a. i undervisningen av studenter.

Särskilt intressant är att en fjärde satellit skulle placeras vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Detta kom att bli ett genombrott för tillämpningar inom svensk sjukvård och ett internationellt föredöme.

Orsaken var den att under hösten 1964 hade Uppsala Akademiska Sjukhusets (UAS) planeringsintendent, Erik Tynelius, blivit underrättad att planeringen för en universitetsdatacentral i Uppsala var i full gång. Han tog omedelbart initiativet, att med UU samplanera sjukhusets behov av tillgång till datorresurser. Speciellt viktigt var det, ansåg han, att det inte skulle byggas upp en separat organisation för UAS.

Detta innebar att datorverksamheten inom det Kliniskt kemiska centrallaboratoriet skulle integreras med UDACs verksamhet. Dessutom ville han ha tillgång till ett datorbaserat patientadministrativt system.

Självfallet var valet av CDs satellitkoncept bestickande: en satellit kunde placeras vid Kliniskt kemiska centrallaboratoriet och dimensioneras för sambruk med Patient-administrativa kontoret. Dessutom skulle denna satellitdator även kunna användas för nyutveckling av applikationer inom andra avdelningar inom UAS.

För alla större bearbetningar kunde centraldatorn vidatatransmission  (Werner kompletterar)

Beslut fattades därför att med stöd från Statskontoret upphandla en dylik satellitanläggning. Denna anläggning kom dock inte att levereras av Control Data utan av IBM.

Under våren 1965 visade nämligen IBM Svenska AB ett stort intresse av att få ta del av det som åstadkommits på klinisk-kemiska centrallaboratoriet, samt att kraftfullt bidra till vidareutvecklingen på detta område. Av särskilt betydelse i detta sammanhang var utvecklingen av kvalitetskontrollrutiner. Datorstödet skulle dessutom utvidgas till att omfatta kommunikationen mellan klinikerna och centrallaboratoriet.

Control Data och andra datorleverantörer visade inget motsvarande intresse.

Detta ledde till att ett ”Joint Study-projekt” avtalades mellan UAS, Universitetens i Uppsala gemensamma datacentral UDAC, och IBM Svenska AB. Det första resultatet var en prototyp till produkten CLS, Clinical Chemistry Laboratory System. Den implementerades på en IBM 1440 vid centrallaboratoriet vid UAS och togs i drift i början av 1966. Datainsamlingen skedde fortfarande med hjälp av det i egen regi byggda systemet som levererade mätdata på hålkort via en modifierad hålkortsstans, IBM 026.